skeptiker.se

De som hävdar att allt är relativt har givetvis rätt – alla kunskaper, alla uppfattningar, alla omdömen är givetvis alltid våra egna.  På så vis blir det ett fullständigt trivialt påstående att hävda att något ”är relativt”. Klart det är! Relativt till var och en av oss – eller relativt till oss alla gemensamt.

Så kan man tolka betydelsen av att allt skulle vara relativt. Men det finns också de som menar att innebörden av ”allt är relativt” är en fullständig anomali. De uppfattar det då snarare som att själva föremålet för våra uppfattningar och våra kunskaper inte kan vara relativa eftersom detta skulle innebära att ett faktum både skulle kunna vara sant och falskt samtidigt – och det kan det ju inte!

Antingen ligger det en svart katt och spinner i mitt knä eller så gör det inte det! Detta är lagen om det uteslutna tredje. Det kan inte vara så att det både ligger och samtidigt inte ligger en svart katt och spinner i mitt knä. Och detta är ju tämligen självklart – eller hur?

På så vis kan de bägge ståndpunkterna kring huruvida allt är relativt eller inte skapa en rad taggiga motsättningar som kan bli helt oöverstigliga. Egentligen två helt motsägande självklarheter.

Motsättningen är dock skenbar! Precis som i de flesta paradoxer!

Den som hävdar att allt verkligen är relativt menar som regel att det är våra uppfattningar som är relativa därför att det alltid är våra egna. Det är vi som mäter, väger och skapar lämpliga klassificeringar. Och att alla våra försöka att greppa verkligheten till syvende og sidst handlar om dessa våra tolkningar.

Det är den enkla och mest vanliga relativistiska uppfattningen.

De som å andra sidan menar att relativismen är en oxymoron menar, att verkligheten är vad den är oavsett hur vi bedömer den.

De bägge ståndpunkterna talar således om två vitt skilda ting!

Den ena parten säger att ”allt är relativt” pågrund av att ”allt” då syftar på våra uppfattningar. Den andra sidan avser med ”allt” själva föremålet för våra uppfattningar.

Vilket utgör en viss skillnad! Och något som tillhör en helt annan diskussion.

När någon utpekas som skeptiker menas vanligtvis att denne är besvärlig, ifrågasättande eller misstroende. Begreppet används oftast i nedsättande och bara undantagsvis i positiv bemärkelse. 

(Inlägget kan läsas i sin helhet på (lite bättre, lite roligare rent grafiskt) 
http://maxexhact.wordpress.com/2010/07/12/67-lagg-ner-lagg-om-tan...

Att vara skeptiker är att motsätta sig den allmänna uppfattningen – att gå emot konsensus. Inte undra på att begreppet haft en dålig klang för alla utom för skeptikerna själva – som satt en ära i att vara just – skeptiska. 

Begreppet härrör från antiken och utvecklades inom den dåtida intellektuella debatten om vilka som hade rätten att ha rätt. Skeptikerna var de som inte köpte hela den filosofiska begreppsvärld som började utmejslas av bland andra Platon och Aristoteles. De kallades sig därför för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Alltså de som inte hade en förutfattad eller dogmatisk inställning till verkligheten utan en mer prövande och empirisk. 

Skeptikerna tillhörde alltså i första hand den grupp av ”fria intellektuella” som valde att inte godta den rationalistiska och gudomligt inspirerade sanningsiver som för övrigt dominerade den tidens intellektuella debatt. Och de övertog på så vis också den humanism som grundades med Protagoras och de äldre sofisterna. 

Skeptikerna utvecklade också ett förhållningssätt som innebar att utföra en ”epoché” – vilket är att uppfatta som en metod för att i stunden temporärt lägga ned sitt omdöme. Man införde denna epoché, ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel, när det var dags att ifrågasätta vad som tidigare betraktades som säkerställt. 

I grunden uppfattade de det som att vi levde i en värld av idel föreställningar och attdessa ibland kunde hindra oss från att pröva och komma fram till mer sunda omdömen. Alltså en helt motsatt kunskapssyn i förhållande till Platons. 

Så närhelst vi känner oss bergsäkra på något, kan vi testa med att införa denna epoché. Att ställa oss frågan, är det verkligen på detta viset? Och på så vis leda tanken eller debatten vidare. 

Pröva själv! 

”Alla människor är i grunden jämlika!” Är vi? 
”Staten innebär alltid ett förtryck!” Gör den? 
”Vi äger alla rätten till en värdig ålderdom!” Jasså? 
”Den rike lever på den fattiges möda.” Hmmm? 
”Det finns en inneboende godhet i alla människor!” Who says?